skola

Skolstart

Idag har båda barnen gått en vecka av höstterminen. P har börjat i ettan, E i femma, vilket känns ganska sjukt i båda fallen.

P har inte sagt så mycket, men vi har lärt oss att det betyder att det är bra. Gissar att det hör till hans utveckling och att han vill visa sig stor. Har han några funderingar kommer han förr eller senare till oss och händer något han inte gillar snarare förr än senare. Eftersom han gått på fritids har han lärt känna en del av de större barnen och jag gissar att det bidrar till att skolgården inte känns lika ”läskig”. Han har tuffat till sig rejält sen förskolan för ett par år sen och tar för sig mycket mer inför både lärare och andra barn.

För E tuffar det på. Det märks att hon närmar sig tonåren och många av hennes funderingar känns ibland både ”vuxna” och t.o.m. lite svårdiskuterade, eftersom det är svårt att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Det blir ett år när vi får slita vidare med läsflyt, matte och engelska.

Vi hoppas på ett bra år.

En Cellsam Historia

En lugn stund

P har varit helt fascinerad av ”En Cellsam Historia” sen vi introducerade honom i den gamla tv-serien. En del skulle säkert invända mot det pedagogiska upplägget, eftersom man ”lurar” barnen att det finns små figurer som bor i kroppen eller att vetenskapen reviderat en hel del av det som lärs ut.

E gillade den och lärde sig massor om hur människokroppen fungerar och jag tror det var när P slog upp knät och vi var tvungna att tvätta rent. Det var vilda protester, men det släppte när han såg att han hjälpte ”kroppens poliser”. Efter det har han tittat dagligen, lekt kroppen med olika plastfigurer o.s.v. Han har intresserat sig mer och frågar mycket om kroppen och dess funktioner.

I går var det ett rejält syskonbråk här hemma, så jag bad dem sätta sig i soffan och lugna ner sig. E ville titta på ”Insidan Ut”, men P vägrade. När jag förklarade lite snabbt att man får se ”gubbarna som bor i huvudet och hur de tänker” så satte han sig ner och var den av dem båda som satt tyst och tittade på hela filmen.

Inte så pedagogiskt – men ibland kan syftet vara så pass enkelt som att man vill ha en stunds lugn och ro.

Stenar

En stor sten i magen

P:s språk och uttryck blir hela tiden bättre. Under en längre period har han haft problem att leka med andra barn och för någon vecka sen började han prata om ”En stor sten” han känner inne i magen.

Jag vet inte riktigt varifrån det kommer, men mycket kommer så klart från lekar med storasyster, filmer och tv-serier. I vilket fall som helst är det bra att uttrycker sig, så att vi kan se vilka situationer han inte gillar. Att han är blyg är inte så konstigt, alla barn har sina ”perioder”, men när han blir så här vägrar han t.o.m. att gå ut till lekplatsen bara för att han tycker att andra barn tittar på honom.

Han hade en liknande tidigare som gick över när han fick glasögon och jag trodde det hängde ihop med det. I somras kunde han, till vår stora förvåning, gå fram till barn och ta kontakt med dem själv. Det var ett stort steg. Nu är vi tillbaks på ruta ett igen. Jag hoppas verkligen inte det hänger ihop med synen.

Förhoppningsvis handlar det bara om att barn är olika.

Den som sa det…

Att P tar efter sin storasyster är ingen nyhet. Det är så småsyskon gör. ”Den som sa det den kan va’ det!” är en sån där kul grej som han tagit över och gjort om till: ”Den som sa det den kan gö’ de’!”

En hyfsat morgontrött P ville sitta och slö i soffan med plattan och frågade A vart den var:
”– Jag vet inte, du får väl gå och leta efter den.”
”– Den som sa det den kan gö’ de’!”
”– Det var ju du som som vill ha plattan, så det var DU som sa det.”
”– NEJ, DET VAR DU som sa att jag skulle leta!”

Situationen löstes helt odramatiskt genom att pappan, som aldrig använder plattan, hämtade den från platsen där han som vanligt brukar ladda den på. Mest för husfridens skull.

  

Om bloggen:

Startade bloggen i augusti 1998, utan vare sig syfte eller mål. Det märks.

Länkar: